São Miguel, Azorerna, mars-06

Efter mycket funderande och planerande beslutade vi oss för att i år skulle vi inte åka till Gran Canaria utan göra något annat. Det blev en resa till Azorerna och till ön São Miguel. Det är bara Solresor som har charter dit, i alla fall den här årstiden, så jag bokade en resa genom dem. Hotellet som jag bokade hette São Miguel Park och var verkligen ett fint och trevligt hotell.

Vår resa började redan den söndagen den 5 mars då Bosse skjutsade oss till flygplatsen i Visby. Vi var tvungna att åka upp till Arlanda dagen före, för att kunna vara på plats i tid för incheckning på måndagen. Vi övernattade på Rest and Fly där man kan få bo i sovkabiner som ligger alldeles intill rullbandet upp till Skycity. Nära och behändigt och inte behöver man stå ute och vänta på transferbussar som aldrig kommer.

På måndagsmorgonen började så vår flygresa till Azorerna med en mindre försening, men det gjorde inte så mycket. Vi hade en behaglig flygresa och vid 15.30 tiden lokal tid var vi framme i Ponta Delgada. Flygplatsen ligger alldeles intill staden, så det tog bara 20 minuter upp till hotellet där incheckning gick mycket smidigt. Det var många gäster som skulle till "vårt" hotell och många av dem var golfspelare.

Vi fick ett stort härligt rum på femte våningen och med balkong över entrén. Solen sken och allt var helt underbart. Vi vilade en stund och klockan 17,30 var det samling i receptionen, för då kom det en guide från Solresor och hade ett välkomstmöte där vi fick en massa bra information, kunde boka utflykter och ställa frågor om vi hade några. Efteråt mötet var det en välkomstdrink i baren.

Efter välkomstmötet klädde vi om och gick vi ut på stan och såg oss omkring.

Ponta Delgada är en stad med ca 20.000 invånare och gatorna är smala, med smala trottoarer och mycket bilar, men trots detta är det en vacker stad. Trottoarerna är lagda med vackra mönster och bilisterna är hänsynsfulla och rädda om sina turister. Vi som kommer från Gotland och Visby kändes oss genast hemma med de kullerstensbelagda gatorna. Ingenting för fin-skorna alltså, utan det var ordentliga promenadskor som gällde.

Vi åt middag på en restaurang vid hotell Talisman och där beställde vi en lasagne, vilket visade sig vara ett dåligt val, men vi blev mätta i alla fall.

Sedan var det hem till hotellet och i säng.

På tisdag morgon åt vi så vår första frukost på hotellet och den var jättegod. Många sorters bröd och olika pålägg, äggröra och bacon och korv och en härligt fruktsallad som efterrätt. Det smakade verkligen bra.

Efter frukosten låg vi en stund vid poolen och njöt av solen och värmen. Det blåste en del, men som gotlänningar är vi vana vid blåst. Lunchen åt vi i hotellbaren som hade smårätter för de som inte ville gå i matsalen och äta buffé. Efter lunch blev det en stunds vila och sedan gick vi ut på stan igen.

Hotellet låg mitt emellan den äldre stadsdelen och ett nybyggt köpcentrum med massor av affärer och restauranger. Köpcentret, som heter Parque Atlantico, var mycket trevligt och där var vi och åt flera gånger, där finns bankomater och en stor livsmedelsbutik med allt man kunde tänka sig.

Den här valstjärtfontänen är placerad i entrén till köpcentret och högst uppe i taket finns en stor val, men jag blev bortjagad av en vakt när jag försökte ta en bild av den.

Att åka till Azorerna i mars månad kanske är i tidigaste laget, men vill man möta våren är det inte helt fel. V hade tur med vädret och kunde vara ute varje dag även om det var lite mulet och blåsigt ibland.

Ponta Delagada har en hel del att bjuda på. Vi besökte en väldigt vacker kyrka och jag skulle ha velat fotografera, men där var folk hela tiden, som gick in, stänkte på sig vigvatten, gjorde korstecken och lade sig på knä och bad en stund och sedan gick de ut igen. Jag kände att jag inte kunde fotografera under sådana förhållanden, men det var fascinerande att sitta ner i kyrkan och se på allt vackert och känna stämningen. Det finns många vackra mindre parker och oaser med planteringar och vackra träd.

Här en vacker plantering vid nedgången till en offentlig toalett. Fulare har man sett, eller hur?

Jag besökte en park där guvernörspalatset ligger och den var helt fantastisk. Man fick lämna ifrån sig passet i vakten och fick en passérbricka att sätta fast på jackan och sedan var det bara att gå in, det kostade ingenting.

Gångarna kantades av azaleor i olika färger, magnoliorna blommade och i parken höll ett helt gäng trädgårdsarbetare på med att rensa rabatterna och klippa ner rosorna. I en damm simmade ett vackert svanpar och växtligheten var verkligen imponerande. I köksträdgården kantades landen av låga buxbomshäckar och nysådda växter hade precis börjat sticka upp. I ett område växte det flamingoblommor, sådana som vi har i krukor inomhus.

Typiskt för den här parken är också att namnskyltarna på växterna är i keramik. Nu var visserligen en hel del skyltar borta och kvar stog bara cementsockeln, men några fanns i alla fall kvar.

Här en skylt över en växt som bara finns på Azorerna och det finns många sådana arter, både växter och djur som är endemiska. Många fåglar har hamnat här med vindarna och blivit kvar och utvecklats till individer, som avviker en del från sina övriga artfränder.

Vi var med på två guidade rundturer på ön, en halvdagstur och en heldagstur. Halvdagsturen gick på torsdagen och då var huvudmålet Lagoa do fogo - Eldsjön, heldagsturen gick till nordvästra delen av São Miguel och till Tvillingsjöarna. Solresors guider var väldigt duktiga, glada och trevliga och kom med mycket information om "sin" ö.

Turen till Lagoa do fogo startade vid 9-tiden och första stoppet gjordes vid en keramikfabrik där vi fick en hel del information om tillverkningen av keramik och även fick tillfälle att handla.

Här en bild av Åke vid en staty i ingången till keramikfabriken. Kvinnan visar den traditionella capen som ingår i folkdräkten. Enligt sägen så bar kvinnorna de här caperna för att dölja sitt utseende när de gick in till stan för att handla.

Sedan fortsatte färden mot Eldsjön, huvudattraktionen för dagen. Det är en kratersjö som ligger väldigt vackert, men tyvärr så blev det dimmigt och molnigt uppe i bergen. När vi lämnade Ponta Delgada sken solen, men vädret är väldigt växlingsrikt. Men som genom ett under så skingrades molnen och vi fick en ganska fin vy över skön. Vi körde sedan vidare och stannat vid ännu en utsiktspunkt lite längre ner och det blev det ännu klarare.

När vi sett oss mätta på den vackra utsikten gick färden mot Caldeira Vehla, en varm källa där de som så önskade kunde få bada. Det var en bit att gå från busshållplatsen till källan och där var växtligheten helt otrolig, det kändes som om man var i en djungel. Det var vamt, fuktigt och vatten porlade i små vattenfall, fåglarna kvittrade och grodorna kväkte. Grodorna är av en art som bara finns på São Miguel. På ett ställe passerade vi en "gryta" där vattnet kokade och det luktade starkt av svavel. Framme vid den varma källan var det en hel del gäster som smög upp i skogen och bytte om till badkläder och sedan tog sig ett bad i det varma vattnet.

Ormbunkarna var i trädformat och otroligt vackra. Efter badet fortsatte sedan färden mot en liten stad på norra kusten, som heter Ribeira Grande och där hade vi en kaffepaus innan vi gick och besökte en likörfabrik, där vi fick prova massa olika likörer. Man gör en ananaslikör som är ganska god och det var många som köpte med sig en flaska hem. Sedan fortsatte färden tillbaka till Ponta Delgada och då var klockan 14.30, så det var en ordentlig halvdag.

På söndagen gjorde vi heldagsturen till nordvästra delen av ön. Vi startade 9.45, så det blev sovmorgon i alla fall. Vi åkte nu genom ett landskap med mjuka gröna kullar där det gick kor och betade överallt. På São Miguel bor det ca 120 000 invånare och där finns 110 000 kor, så det är nästan en ko per invånare. Vi passerade ett stort mejeri, där det stog en massa pickup-bilar med mjölktankar på flaken.

Guiden berättade om hundarna, som bönderna har som medhjälpare vid hanteringen av korna. Det är en stor hund, med kuperade rundade öron och svans och det är en vakthund, som man ska undvika att möta. Bonden har ofta två hundar. Han tar med sig den ena på morgonen och vid lunch packar hans fru en matsäck som hon binder vid den andra hunden och så skickar hon iväg den. När de hunden kommit fram, får den första ledigt och kan springa hem och vila sig på eftermiddagen.

Vi fortsatte västerut upp i bergen och var så framme vid tvillingsjöarna. Det är en mindre blå sjö och en större som är grön. De är väldigt vackra och första stoppet gjordes uppe på en utsiktsplats. Även här var det disigt, men jag tycker att man kan se att de är olika i färgen. Sagan säger att det var en flicka och pojke, som förälskat sig i varandra, men föräldrarna förbjöd dem att träffas. De satte sig då uppe på berget och grät och pojkens blå ögon grät blåa tårar och flickans gröna ögon grät gröna tårar. Och de grät så mycket så att sjöarna bildades och eftersom flickor gråter mer än pojkar så blev hennes sjö större.

När vi sett oss nöjda på utsikten åkte vi ner mot Sete Cidades, som byn heter, som ligger nere vid sjöarna. Där hade vi en kaffepaus och gick runt och tittade. En del gick och besökte kyrkan och andra gick ner till sjön. Vi gick runt i byn och tittade på husen och blommorna och där var mycket vackert att se på. De här kratersjöarna har inget naturligt utlopp, så det kan bli svåra översvämningar, så de har en del förrådsbodar som är uppallade på stenstolpar. De liknar de visthusbodar man kan se i Tyskland och Österrike. Nästan alla hus var prydda med helgonbilder och allt såg väldigt idylliskt och fint ut.

Efter besökte i Sete Cidades fortsatte vi till en vacker utsiktsplats vid Mosteiros där man kunde se en varm källa ute i havet och fyra stora stenar. Det stora klippblocket kallas för klostret och de tre mindre säger man är en munk, som jagas av två nunnor. Den varma källan är så het att man inte kan bada varsomhelst, eftersom temperaturan kan gå upp till 70 grader.

Efter besöket där for vi vidare till Sta Bárbara där lunchen väntade. Det var en azorisk bufé och mycket gott och vällagat. Jag är väl inte helsåld på allt de har att bjuda på, men det är kul att ha provat på det. Vad sägs om blodkorv och ananas? Det låter konstigt, men korven var mycket kryddig och med ananasen till så blev det inte helt fel.

Efter lunchen åkte vi mot Capelas, ännu en vacker utsiktsplats och gjorde även ett besök vid en nedlagd valfångsfabrik, eller rättare sagt vid kajen, där de drog upp valarna. Där höll några fiskare på att reda sina nät, så vi fick ta oss en titt på fisken de fått.

Så vände vi tillbaka mot Ponta Delgada men innan vi var hemma igen så gjorde vi ett besök på en ananasplantage där guiden berättade hur man odlar ananas. Att det tar två år att få fram en färdig ananas hade jag i alla fall ingen aning om.

När hon berättat färdigt fick vi gå in i växthusen och titta på ananas i olika utvecklingsstadier och naturligtvis kunde man handla här också. Både ananas, ananaslikör och andra souvenirer.

Vid halvfemtiden var vi hemma och nu återstod bara en sista middag, som vi kvällen till ära, åt i hotellets matsal där vi fick en härlig buffé med allt upptänkligt gott. Och sedan var det bara att packa för att vara redo för hemresan dagen efter.

Sammantaget kan man säga att vi har haft en härlig resa med hyfsat väder, men jag skulle nog vilja rekommendera den som blir nyfiken på att åka dit, att åka lite senare. Jag tror att det måste vara väldigt vackert när växtligheten har utvecklats mera. Nu var en del träd fortfarande utan löv.

Är det någon som vill se flera bilder från São Miguel, så titta in på Ingrids Foto .